Under paleolitikum kan man betrakta Sicilien och de Lipariska öarna som en gemensam kulturkrets. Så värst mycket vet man inte om den äldre stenåldern. Stora svårigheter uppstår framför allt genom att de antika källorna inte överensstämmer särskilt bra med de fynd man gjort och att många källor motsäger varandra (Homeros, Thukydides, Diodoros etc). De få fynden från denna tid tyder framför allt på små bosättningar längs de låga kuststräckorna. Många kvarlämningar av djur ådagalägger faunan under paleolitikum: Stora tjockhudingar (noshörning, flodhäst, dvärgelefant), lejon, björn och vildhästar levde uppenbarligen här då. Typiskt afrikanska djurarter saknas emellertid varav man sluter sig till att ön Sicilien säkert inte varit förbunden med den afrikanska kontinenten. I San Teodoro-grottorna (vid Cefalù) har man hittat gravställen och i Cala dei Genovesi (Levanzo, en av de Egadiska öarna, tidigare förmodligen förbunden med Sicilien) och i Addaura-grottan (vid Palermo på norra sidan av Monte Pellegrino) har man hittat klippmålningar.
Några folks utveckling från att vara jägare och samlare till producerande näringsformer (på grund av den så kallade "neolitiska revolutionen") och således till att bli bosatta präglar händelserna under denna period. Nya bosättare kom antagligen sjövägen till Sicilien. Detta förutsätter avsevärda erfarenheter i sjöfart. Antagligen tog invandrarna den riskfyllda vägen från västkusten av Främre Orienten som tros vara gemensamt ursprung för Medelhavskulturerna. Därifrån, speciellt från Anatolien, utgår väsentliga impulser för kulturerna i denna region. Sicilien självt var under en lång tid den västligaste gränsen för detta kulturutbyte. Tack vare fynderna kan den neolitiska kulturen avgränsas tydligt från den paleolitiska. Människorna bodde i fortsättningen i runda eller ovala hyddor som inte sällan byggdes som ett löst förbund med stora befästningsmurar runt om. Denna neolitiska epok uppkallas efter sin första fyndort, "Stentinello-kulturen". Att bedöma av ornamenten på denna kulturs keramik (som det finns två olika grundtyper av) fick man många impulser av den gemensamma roten, orienten.
Kopparåldern bröt in över Medelhavsområdet som en storm men i motsats till de tidigare epokerna låg nu Sicilien inte längre i den yttersta änden av nyutvecklingarna; de sociala och kulturella nyheterna utbredde sig ända till Spanien, alltså till landskap som under den paleolitiska och neolitiska fasen ännu inte hörde till den mediterrana kulturkretsen. Nya invandrare förde med sig kunskaper om hanteringen av koppar, guld, silver och bly till Sicilien. De nya produktionssätten som därigenom uppstod medförde djupgående förändringar i samhället. Befolkningen bodde i fortsättningen inte längre i spridda bosättningar utan snarare i urbana samhällen som räknas som en väsentlig impuls för den fortsatta utvecklingen. Konsekvenserna är synliga ännu i dag, när allt kommer omkring finns det på Sicilien knappast några byar som i de andra Medelhavsländerna utan små, organiskt uppvuxna städer. Rika keramikfynd visar inte längre en karakteristisk enhet utan flera differenserade utvecklingar med flytande övergångar. Dessutom bevisar importen av "klockbägare" från Spanien och Frankrike att Sicilien hade nära handelskontakter med Västeuropa ända till de Brittiska öarna. Naturligtvis medförde inflytandet från andra kulturer inte bara konstnärliga och "industriella" förändringar utan även förändringar i de religiösa traditionerna. Även här visar små statyetter - framför allt symboliska tjurhorn - att nära kontakter med orienten förelåg; ett inflytande som man kan spåra tillbaka i riktning österut via Kreta och Kykladerna till Anatolien. Enligt de nya religiösa sederna avstod man från och med nu från individuella begravningar i hukställning i enkla jordgravar, med förkärlek begravde man nu flera avlidna tillsammans i gravkammare som man huggit ut ur klipporna vilket ådagalägger släktskapet med liknande gravtyper på Kreta, Cypern och Malta. På Sicilien kommer detta att vara det dominerande begravningssättet i flera årtusenden framöver.
Övergången från koppar- till bronsåldern försiggick flytande på Sicilien och de Eoliska öarna och i båda regionerna uppstod en allt starkare kulturell och politisk självständighet. Där kulturerna på Sicilien och de Eoliska öarna förut haft en parallell utveckling avtecknade sig nu en djupgående skillnad, inte minst på grund av massivt inflytande västerifrån, från den Iberiska halvön. På Sicilien uppstod "Castelluccio-epoken" och på de Eoliska öarna "Capo Graziano-kulturen" (rester kan man hitta på Filicudi). De Eoliska öarna tycks ha intagit en central ställning i Medelhavshandeln mellan öst och väst under denna tid. Exporten av obsidian som i flera århundraden varit deras mest betydelsefulla ekonomiska stöttepelare medverkade till en nyckelposition i handeln under denna tid, en handel som nådde ända till de Brittiska öarna varifrån i huvudsak tenn importerades. På Sicilien utvecklades en kultur som visserligen uppvisar lokala egenheter men ändå typiska gemensamheter. Förutom keramiska produkter levererar stenindustrin aktningsvärda produkter under denna tid: Sicilianska produkter från bronsåldern har hittats på Malta, i Lerna på Peloponnesos och till och med i Troja. I det lilla samhället Castelluccio har hundratals "ugnsformade" klippkammargravar upptäckts. Portalplattorna på dessa gravkammare är med sina enkla symbolornament (huvudsakligen fallosform) de äldsta stenskulpturerna på Sicilien.
I början av den mellersta bronsåldern (omkring 1400 före Kristus) tycks en djupgående förvandling ägt rum igen som man kan påvisa med hjälp av keramikens former. Denna förvandling hänger förmodligen ihop med nya folkvandringar, däremot varken lämnade man eller förändrade man de bestående boplatserna. Många byar existerade genomgående från tidig till sen bronsålder. Thapsos, på den lilla halvön Magnisi norr om Syrakusa, är i dag helt övergett. Det var ett av de mest betydande bosättningsområdena under den mellersta bronsåldern, efterlämnade emellertid endast sparsamt förekommande rester av bostäder, däremot desto fler klippkammargravar. Tiden mellan 1250 före Kristus och 700-talet före Kristus var tydligen för alla Medelhavskulturer en mörk epok, kännetecknad av kulturell förnyelse, folkvandringar, erövringar och ständiga territorialstrider. Även för denna tidsperiod uppvisar Sicilien och de Eoliska öarna starkt avvikande kulturella utvecklingar. Återigen förekommer det stora invandringsvågor till Sicilien, denna gång vet vi emellertid namnet på nykomlingarna: ausonier, morgeter, elymer och siluker. Om de människor som då redan bodde på Sicilien vet man inget med säkerhet. Det enda som man är enig om i de antika källorna, i första hand genom Thukydides, är att sikanerna lär ha bosatt sig på ön som urinvånare långt efter kykloperna. Virrvarret under denna tid styrks av arkeologiska fynd som visar att människorna plötsligt lämnade sina vinstgivande ägor på kusten och flyttade till det karstiga inlandet. Alla nya boplatser tycks i första hand ha byggts för försvar. Dessutom kan som förut inflytanden från den mykenska världen påvisas både i keramiska föremål och i olika bronsverktyg.
Från och med 700-talet före Kristus uppstod i östra och södra delen av ön grekiska kolonier, bland annat Naxos, Lèntini, Catania (alla grundade från Chalkis), Syrakusa (734, Korint), Megara Hyblaea (Megara) och Gela (Rhodos och Kreta) som å sin sida grundade dotterkolonier - så uppstod till exempel Selinunt och Agrigent ur Megara Hyblaea och Gela. Sikaner och helimer i väst grundlade i första hand feniciska kolonier (bland annat Panormos = Palermo, Solunto och Mózia). Dessa städer fungerade i huvudsak som handelsbaser och existerade i endräkt med den redan bosatta befolkningens städer vars viktigaste centra var Segesta, Erice och Entella. De grekiska kolonierna blev snabbt rika trots ständiga tvister sinsemellan vilket låter sig anas av monumentalbyggnaderna. Det uppstod handelsrelationer med städerna i Syditalien och Kartago (från och med 500-talet före Kristus) och även med Rom. Eftersom städernas socialstrukturer framför allt gynnade dem som ägde land ledde detta i början av 500-talet före Kristus till inre oroligheter som i sin tur ledde till tyranniska regimer.
Romarna pacificerade (som de själva brukar säga) ön under det första Puniska Kriget (264-241) och gjorde den till provinsen "Sicilia". Sicilien blev det romerska imperiets kornbod. Ön led av ståthållarnas utsugning vilket mycket tydligt framkommer av Ciceros (106-43) tal till Verres (som var en av ståthållarna). Förutom dessa plundringar skakades Sicilien också svårt av de resulterande slavkrigen (136-132 och 104-101). Först under Kejsar Augustus påbörjade återuppbyggnaden av Sicilien och detta blev en tid med relativt lugn och stabilitet.
Efter det att bysantinerna återställt imperiets enhet efter det Västromerska Rikets sönderfall under Kejsar Justinian år 535 låg Sicilien i nästan tre århundraden under de ostromerska erövrarnas inflytelseområde och övertog talrika sociala och kulturella traditioner därifrån. Byggnader som vittnar om detta inflytande återfinns i Randazzo och Castelbuono.
Verkligen graverande, genomgripande förändringar uppstod emellertid först senare när araberna år 827 landade i västra Mazara och erövrade ön därifrån. För första gången i historien regerades inte Sicilien av kristliga härskare utan i hundra år av muslimska härskare som efterlämnade praktfulla spår som imponerar än i denna dag. Palermo blomstrade och blev Siciliens huvudstad - en imponerande, islamiskt präglad metropol. Från denna rika och i sanning gyllene tidsepok kan vi i dag beundra många byggnader i de gamla stadsdelarna.
1060 börjar normanderna med påvens välsignelse med återerövringen av Sicilien för kristendomen vilket tar 31 år i anspråk. Ättlingarna till Roger I av Hauteville blir kungar på ön fram till 1194 och efterlämnar minnet av ett blomstrande och fredligt rike, en smälttegel för de mest olika folk. Det är framför allt Roger II som ger rikets utveckling kraftiga impulser. Huvudstad är fortfarande Palermo vars prakt ständigt ökar tack vare flera nya palats och trädgårdar.
I och med kröningen av Heinrich VI till kung av Sicilien övergår tronen år 1194 till den tyska familjen Staufer. Titeln ärvs av hans son Friedrich II, en av de mest betydande monarkerna i medeltiden vid vars hov i Palermo konst, vetenskap och litteratur upplevde en verklig blomstringstid - bland annat inrättades under denna tid den första italienska diktarskolan bakom normandpalatsets murar.
Vid Friedrichs II:s död uppstår svåra fejder om vem som ska bli hans efterträdare - med stöd av den katolska kyrkan bestigs tronen slutligen av Karl I av Anjou. Efter att ha fått Sicilien och Neapel i förläning av påven flyttar han huvudstaden till Neapel och härskar ytterst auktoritärt och orättvist över ön som nu förfallit till en provins. Dess kulturella skatter förfaller, Sicilien förblöder på många områden. Folkupproret mot det franska oket, den så kallade "Sicilianska Aftonsången", börjar på annandag påsk år 1282 vid tiden för vespern i Palermo och leder till att fransmännen slutgiltigt fördrivs från ön. Giuseppe Verdi komponerade enkom en opera med samma namn till ära åt denna betydande händelse 1855.
Efter det att det aragoniska herraväldet upphört uppstår en nära förbindelse mellan Sicilien och den spanska kronan. Äktenskapet mellan Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien bildar grundstenen för ett stort spanskt imperium till vilket nu även Sicilien hör - i nästan tre århundraden. Sevärda byggnadsverk från denna period hittar du i Taormina, Syrakusa och på de Egadiska öarna väster om Sicilien.
Efter diverse fejder, krig och slutligen också fredsavtal övergår Sicilien år 1713 till huset Savojen. Den piemontesiska familjen styr öns öde efter sitt sinnelag i bara fem år men tvingas överlämna den sicilianska kronan till österrikarna som kommit till undsättning efter att till att börja med framgångsrikt ha avvärjt de spanska återerövringsförsöken. 1734 slutligen når den spanska världsmakten sitt mål: Bourbonerna som står i nära relation till den spanska kronan besegrar de österrikiska trupperna och regerar ön med järnhand de närmaste 125 åren. Imponerande byggnader från denna tid finns i barockstäderna i sydöstra delen av Sicilien: Noto, Ragusa, Modica, Syrakusa.
Giuseppe Garibaldi, piemontesisk marinofficer, född i Nizza, och slutligen politisk flyktling i sydamerikansk exil, utropar efter sin återkomst 1848 det förenade italienska kungariket och införlivar i detta slutligen även det bestående så kallade "Kungariket Bägge Sicilierna" år 1860. I spetsen för det förenade Italien står Vittorio Emanuele II.
Efter andra världskrigets slut blir Siciliens status år 1946 en autonom region inom ramen för den nygrundade republiken Italien. Dess parlament församlas för första gången 1947 i normandpalatset i Palermo.
I dag bor det fem miljoner människor som huvudsakligen är sysselsatta inom jordbruk, fiske och turism på den 25.000 kvadratkilometer stora - Medelhavets största - och befolkningstätaste ö. Sicilien räknas fortfarande som den minst industrialiserade delen av Italien och som dess fattigaste del. Stora delar av befolkningen utvandrar även i dag till Norditalien eller till utlandet för att hitta arbete.